nialler

-Niall, du kan väl berätta vad det blir? sa plötsligt någon, men jag reagerade inte så mycket. Jag kunde fortfarande inte sluta tänka på Rebecca. Hur bra vi hade passat och hela tiden kände jag hennes läppar mot mina, fastän hon satt med ryggen mot mig hela tiden.

Plötsligt reagerade jag när hon vände sig om och jag kollade mig runt omkring. Alla de andra i rummet satt också och kollade på mig. Jag kollade upp på läraren som stod argt och kollade på mig.

-Jag... började jag som en ursäkt, men insåg att jag inte kom på något att säga. Snabbt tog jag mina saker och rusade ut därifrån.

Jag himlade med mina ögon och packade ihopa mina saker jag också. Mian ben rusade efter Niall och jag fann honom på en bänk precis utanför skolan. Jag stannade upp och såg att han såg helt förtvivlad ut. Mina skuldkänslor började att komma och jag blev nästan lite gråtfärdig när jag såg hur förtvivlad han såg ut.

Jag gick närmare honom i ett långsamt tempo när Niall plötsligt tog bort sina händer från ansiktet, lutade sig tillbaka och blundade.

-Gå, jag vill inte prata med dig, sa han och fortsatte att blunda.

-Förlåt, sa jag osäkert och kollade ner i marken.

-För vad? Jag rycktes till. Tänk om det inte ens var därför han var ledsen. Det kanske inte hade alls med mig att göra? Jag skulle aldrig ha följt efter honom.

-Du vet varför Niall. Jag satte mig bredvid honom på bänken och vred min överkropp mot honom.

-Du behöver inte säga förlåt. Du är vem du är och just den du är, är inte äkta. Hon är en falsk diva som alltid vill få vad hon vill, sa Niall plötsligt.

-Ey, det är inte sant! Jag är inte oäkta!

-Nehe, så allt du sa igår var sant? Och allt vi gjorde betydde verkligen något för dig? Skulle inte tro det.

-Vänta! sa jag och tog Nialls hand när han var påväg att gå. Sätt dig ner. Han gjorde som jag sa. Våra blickar möttes. Att Niall ens kunde tro att jag var så känslolös att jag inte brydde mig om vad som hände igår, det fattade jag inte. Okej, jag hade ju typ skitit i honom idag, men det var ju inte på grund av det.

-Allt igår betydde sjukt mycket för mig. Jag har faktiskt känslor och de tillhör dig. Jag tycker verkligen om dig Niall, sa jag. Han fortsatte att kolla rakt in i mina ögon med sina underbara blåa ögon. Det blev tyst ett tag och då började jag att närma mig honom. Tillslut möttes våra läppar och vi kysstes.

Min ena hand placerades på Nialls kind och hans händer satt fastklistrade på bänken mitt emellan våra kroppar.

Plötsligt avbröt jag kyssen och ställde mig upp.

-Jag måste gå, men vi kan väl ses ikväll?

-Javisst! sa Niall och log. Vid studentrummet?

-Ehm.. Kan vi inte ses vid typ stranden istället?

-Visst, sa han frågandes, men innan jag hann tänka mer på det, satte jag fart in mot skolan igen.

Mina ben gick långsamt genom parken. Framför mig sprang det några barn runt och lekte. Jag kunde inte undgå att klämma fram ett leende när jag såg hur kul de hade det. Mitt i tänkandet om barn, kom jag till att tänka på mig själv.

Min hand placerades på min mage och jag stannade upp och blundade. Hur skulle det kännas att få barn?

Skulle det göra ont?

Jag fortsatte att gå genom parken med mina funderingar. En liten tår föll ner för min kind och plötsligt stannade jag upp igen och kollade rakt fram.

"Santa Barbara Hospital" stod det på byggnaden och jag tog ett djupt andetag innan jag öppnade dörren in dit och gick in.

-Hej Summer, jag är din läkare Dr Harrod.

-Hej, sa jag och skakade Dr Harrods hand. Han såg lite läskig ut med sin mustasch och glasögon, men han var säkert snäll och kunde sin sak.

-Då ska du få lägga dig här, sa han och pekade på sängen som stod där mitt i rummet. Jag gjorde som han sa och la mig ner med alla mina tankar som for runt i mitt huvud. Det började att bli nervöst, men jag hoppades att jag skulle klara av det.

-Och så kan du ta av tröjan, sa han och log medlidandes mot mig. Jag kollade på honom med en osäkert blick, men han nickade åt mig. Då blev jag lite mer bekväm. Han hade säkert gjort det här många gånger, så jag litade på honom. Jag tog ett djupt andetag och tog sedan av mig tröjan. Det var lite kallt, men jag hoppades att detta skulle gå över fort. Innan vi började, gick han till dörren som jag hade kommit in genom och låste den, vilket jag tyckte var skumt, men jag tänkte inte så mycket på det. Sen gick han bort till fönstret och drog för så att man varken kunde se in eller ut.

-Vad gör du? sa jag och mitt hjärta började att bulta.

-Var inte orolig. Det är bara så att ingen ska kunna se in. Det är kanske inte så kul för dig, eller? sa han och höjde sitt ena ögonbryn.

-Nej, det förstås, sa jag och slappande av igen, fast jag var ändå inte riktigt avslappnad. Han smetade på någon sorts gegga på min mage och sedan pekade han mot en liten bild som rörde sig på väggen.

-Det där är ditt barn Summer, sa han och log. Mitt ena öga fällde en tår och jag log lite för mig själv. Det var mitt barn. Det såg så vackert ut, även om jag bara var i den tredje veckan.

Efter några minuter, försvann bilden och han torkade bort geggan som han hade lagt på min mage.

-Den var kall va? sa han och skrattade till lite.

-Ja, lite! sa jag och skrattade. När geggan var borta, tog jag min tröja som låg i andra änden av sängen och var påväg att ta på mig den, när Dr Harrod avbröt mig.

-Du kan vänta med att ta på dig den, vi ska göra en sak till, sa han och jag la tillbaks tröjan. Han gick bort till sitt skrivbord och tog ett par handskar på sig, och tog sedan av sig sin läkarrock.

Jag blev nervös igen och bad till gud att jag inte var tvungen att ta upp mina ben på en sån sak. Det verkade så obehagligt, och med tanke på att han tog på sig handskar, så var jag väl tvungen att göra det.

-Du måste ta upp dina ben på den saken som står här, sa han och pekade på en sak som stod på sängen. Fast ta av dig dina byxor först är du snäll.

-Jag antar att jag måste, sa jag osäkert och tog av mig mina byxor. Han log mot mig och nickade.

När jag hade klätt av mig, tog jag upp benen där han hade sagt att jag skulle ta upp benen på.

Han gick in med sitt huvud under mina ben. Jag trodde först att han skulle ta in handen, men nej. Han kröp istället fram på mig och låg ovanpå mig.

-Vad gör du? sa jag och började att skaka för fullt, samtidigt som mitt hjärta bultade på. Hans ena arm och hand höll han om min kropp med och den andra handen hade han på mina trosor och började att dra ner dem.

Jag försökte att sparka, men det gick inte, för att han höll fast mig. När trosorna var av, knäppte han av mig min bh. När den också var av och jag låg där helt naken, tog han båda sina händer på vars ett av mina bröst och smekte dem hårt. Han grävde ner sitt ansikte mellan båda och började att kysste mig där.

Jag började att skrika, men jag tror inte att någon hörde. Ljudisolerade väggar antog jag.

Han fortsatte att kyssa mig längre och längre ner tills han kom ner till underlivet. Där tryckte han in sin hand och körde runt och gjore cirklar, medans han slickade mig på magen så att jag blev helt blöt. Jag fortsatte att skrika och gråta, även om jag visste att det inte skulle hjälpa.

-Kom igen, du gillar väl sånt här, med tanke på att du är 17 och är gravid? Kör hårt! Visa mig din vilda sida! skrek han mot mig och jag grät bara mer och mer. Just nu önskade jag att jag inte var gravid.

När han hade tagit ut handen igen, tog han av sig sina byxor och tryckte istället in hans underliv, (vill inte säga ordet, hehe).

Han körde hårt med mig och jag skrek, skrek och skrek.

Efter att han hade hållit på i några timmar, släppte han äntligen mig. Jag klädde på mig och lyfte mig ur sängen.

-Jag hoppas att du kommer tillbaka, sa han och kysste mig. Han kunde glömma att jag någonsin skulle komma tillbaka. Hellre dör jag. Om han bara visste vilken jävla smärta jag har fått stå ut med.

Detta skulle jag aldrig berätta för någon, inte ens Rebecca.

---